Feminister anser att män är strukturellt överordnade kvinnor i samhället. Dessa "patriarkala strukturer" sägs påverka hur samhället fungerar i såväl officiella som vardagliga sammanhang; ofta utan att vi ens tänker på det. Att det finns orättvisor i vårt samhälle är det förstås ingen som förnekar. Inte heller att fler män än kvinnor har maktpositioner. Men är verkligen "patriarkala strukturer" en så lämplig förklaringsmodell till de problem som fortfarande finns?

 

Det finns uppenbara nackdelar med att resonera utifrån patriarkala strukturer. När man utgår från tanken att mannen är överordnad kvinnan faller det sig naturligt att det blir lättare att se kvinnor som offer. Detta leder till att:

1. Kvinnofrågor får företräde i debatten.

2. Kvinnligt perspektiv värderas högre än manligt perspektiv.

3. Det blir mer accepterat att bete sig respektlöst mot män i debatten, då många känner att de "sparkar uppåt".

 

En naturlig följd av de här sakerna blir förstås att många män tar illa upp, då de känner sig orättvist behandlade. Det leder i sin tur till att en massa värdefull tid och energi går till att bekämpa feminismen istället för att diskutera faktisk jämställdhet. Slutsumman blir att alla förlorar på saken. Varför då hålla fast vid "patriarkala strukturer"? Varför inte bara se att det finns en del orättvisor, både mot kvinnor och män, och så försöker vi rätta till de orättvisorna? Här svarar förstås feminister att det är viktigt att se strukturerna för att kunna förstå problematiken ordentligt. Men är det så? Först och främst måste vi nog fundera över om strukturerna finns i verkligheten, eller om de mest finns i feministers sätt att bedöma verkligheten.

 

Patriarkala strukturer blir väldigt lätt till ett självbevisande tankesystem: När mannen har ett bättre alternativ än kvinnan är det för att mannen värderas högre i vår kultur, medan kvinnan ses som en andra klassens medborgare. När mannen har ett sämre alternativ än kvinnan är det för att mannen anses starkare och därför tror vi att han lättare kan stå ut med att bli sämre behandlad. Den sortens helgardering gör att det i princip inte går att komma fram till någonting annat än att mannen är överordnad kvinnan. Vad är det då för mening med att resonera på det sättet? Det verkar ju mest leda till väldigt ensidiga och begränsande perspektiv på viktiga frågor.

 

Jo, på sätt och vis finns en mening med strukturresonemanget. Det kan nämligen användas som retorikknep. Dels för att feministers åsikter ska låta lite mer vetenskapliga och seriösa än andra människors åsikter. "Patriarkala strukturer" låter mer avancerat än "orättvisor" eller "könsroller", trots att de två sistnämnda orden vanligen är bättre och mer rättvisande. Den som använder ett mer avancerat språkbruk ger intrycket av att ha specialistkompetens i frågan, vilket kan ge ett psykologiskt övertag i diskussioner.

 

Men även för att feminister ska få mer makt att styra än de egentligen borde ha rätt till. Dagens feminism handlar till stor del om att förbjuda allting som på något sätt irriterar feminister, oavsett hur långsökta saker det rör sig om. När människor då ifrågasätter varför man ska hänga upp sig på alla dessa petsaker i tid och otid, kan feminister enkelt svara:

– De är en del av de patriarkala strukturerna.

 

Och eftersom alla "vet" att patriarkala strukturer är roten till allt elände i samhället – för det har feminister talat om för oss så många gånger – blir vi därmed tvungna att låta feministerna ha sin vilja igenom. De behöver inte på något sätt kunna bevisa att den senaste petfrågan kommer att leda till ett bättre och friare samhälle. Det räcker att de säger att det är så. Och den som ifrågasätter saken blir hänvisad till böcker och avhandlingar författade av andra feminister som också använder samma retorikknep.

 

Något som feminister inte avslöjar självmant, är att "patriarkala strukturer" kan betyda två olika saker:

1. Manlig strukturell överordnad.

2. Traditionella könsroller i största allmänhet.

 

Betydelsen förändras utifrån vad som passar feminister bäst för stunden. Därigenom kan de få det att låta som att varje skillnad mellan manligt och kvinnligt, som skulle kunna vara inlärd, bidrar till att män överordnas kvinnor. Att pojkar förväntas tycka om blått och flickor förväntas tycka om rosa innebär t.ex. knappast att någon är överordnad. Men säg att det är en del av de patriarkala strukturer som finns i samhället och det låter i alla fall som att det bidrar till en manlig könsmaktordning.

 

Detta är en tacksam kappvändarmetod, både för de feminister som vill ha ett så likriktat samhälle som möjligt och för de feminister som vill skapa en så stor offerbild av kvinnor som möjligt.

 

Om fler manliga än kvinnliga artister uppträder på en rockfestival kan feminister hävda att det beror på diskriminering. Trots att fördelningen mycket väl skulle kunna försvaras med att det finns fler manliga än kvinnliga bokningsbara rockband/artister. Men då använder feminister det gamla invanda argumentet:

– Vi ser strukturer i samhället.

 

Vilket egentligen bara betyder att det finns andra sammanhang där kvinnor behandlas sämre för att de är kvinnor, och därför ska den här situationen också tolkas på det sättet. På så vis slipper feminister ha några belägg för att just den här situationen faktiskt beror på diskriminering.

 

En uppenbar invändning är förstås att det även finns många situationer där kvinnor inte behandlas sämre för att de är kvinnor. Vi kan i så fall lika gärna se en struktur i detta och utgå från att kvinnor inte blir sämre behandlade på grund av könstillhörighet i den här situationen.

 

I vilket fall kan man inte bevisa att en företeelse finns överallt genom att peka ut att den förekommer ibland. Det finns även sammanhang där män behandlas sämre för att de är män. Det gör att samma strukturtänkande blir väldigt motsägelsefullt.

 

För manshatare är "patriarkala strukturer" ett ytterst uppskattat begrepp. Det ger dem rätt att behandla män sämre än kvinnor och sedan säga att det inte räknas som sexism eftersom män är "strukturellt överordnade" från början. På så vis skaffar de sig ett frikort för att nedvärdera män på sätt som skulle vara oacceptabla mot kvinnor. Detta är i själva verket bara ett fegt sätt att försöka kamouflera sin egen sexism. En slags manshatarversion av "Jag är inte rasist men..." Men stora delar av media har tagit detta till sig och män får idag finna sig i att bli kollektivt nedvärderade av människor som hänvisar till den manliga överordningen. Motsägelsefullt, med tanke på att manshatet verkar bli mer accepterat i vårt samhälle i takt med att det manliga maktövertaget minskar.

 

De flesta feminister är förstås inte manshatare. Men det kanske är dags att börja lyfta fram skillnaden mellan jämställdhet och kompensationssexism. Så länge män betraktas som överordnade kommer somliga feminister att dra nytta av det för att trampa på män. Detta leder ofrånkomligen till att många män blir arga och gör sitt yttersta för att ge igen. Kan någon vinna på ett sådant debattklimat? Knappast den som vill uppnå resultat i form av ett mer jämställt samhälle i alla fall. Detta åstadkommer vi troligen bättre genom frivilligt samarbete.

 

En svårighet kring att sudda ut "patriarkala strukturer" ur jämställdhetsretoriken är att många inte förstår att detta är en åsikt. De tror att patriarkala strukturer är ett objektivt faktum som går att läsa på och lära sig. Det är ytterst svårt att argumentera mot människor som inte förstår att deras åsikter är åsikter. Människor som bara säger "Läs på bättre!" när man ifrågasätter deras förklaringsmodell. Människor som inte förstår att när en författare eller forskare har en åsikt så är det fortfarande en åsikt.

 

"Patriarkala strukturer" är naturligtvis inte gripet ur luften. Det är inte svårt att se var tanken kommer ifrån, då män historiskt haft nästan all officiell makt. Men i dagens läge är det kanske ett kontraproduktivt begrepp.

 

Feminister säger sig vara emot att människor blir fösta in i könsroller. Ändå ska tjejer fostras till att se sig själva som underordnade och killar till att se sig själva som privilegierade personer som inte har samma rätt att klaga. Är inte detta könsroller, som kan vara nog så kvävande? Hela feministrörelsen bygger på tanken att människor är ytterst påverkbara och blir fösta in i begränsande roller på ett så subtilt och djupgående sätt att de inte märker det själva. Finns det då ingen möjlighet att den som ser sig själv som underordnad eller överordnad blivit aningslöst fostrad av omgivningen till att se sig själv på just det sättet? Eller är det bara andra människor än feminister som är så här påverkbara?

 

När feminister hävdar att vi måste se strukturerna för att förstå problematiken, kan det vara värt att fråga: Finns det exempel på jämställdhetsorättvisor som varit lättare att rätta till tack vare att feminister sett orättvisorna som en del av en patriarkal struktur? Eller några som helst konkreta fördelar med det bedömningssättet? Annars kanske det vore dags att lämna det där och gå vidare till en mer jämställd och neutral jämställdhetsdebatt.